Jag har ju börjat skrivandet i bloggen lite klämkäckt och roligt, eller i alla fall försökt se på saker och ting på ett positivt sätt. Det behövs när det finns så många negativa tongångar på samhället och det hörs ”int gälla nånting”. Jag vet absolut ingenting om er som läser det här och det känns i bland lite utlämnande att öppna upp sig och plocka fram tankar som snurrar i skallen. Men skitisamma, du behöver inte läsa det här om du vill. Den klämkäcka fasaden spricker något nu idag. Jag skriver detta med en tår i ögat faktiskt. Vi måste ibland kliva ner från vår fasad och visa oss ömtåliga, på så vis tror jag vi kan stärka oss själva och varandra.

Nordan din fan

Tiden hörs ju bleka alla minnen, och det gör den. Men konstigt nog så stärks dom jag hade med dig på grund av ditt plötsliga försvinnande. Det är väl kanske nåt sätt för hjärnan att hålla fast vid, det jag tyckte va kul och roligt med dig. Jag minns många slags upptåg vi hittade på i ungdomens dagar. Vi lekte Rambo och du drack myrvatten å höll på kräkas, snickrade pilbågar, fiskade, hängde under järnvägsbron då tåget kom (jo, både sommar som vinter). Kasta storsatans stenar åt bäcken å kolla plasken. Vi åkte naturligtvis på en massa isflak och klättrade och upptäckte naturen kring Rankbäcken. Visst, vi gjorde väl saker ibland som inte va de smartaste, men kul hade vi och vi var dessutom klasskompisar.

I skolan va du smart, eller bland dom smartaste jag träffat. När vi hade biologi kunde du biologiboken utantill och kunde från minnet läsa upp texterna och berätta vilka sidor du memorerat ifrån. Den här intelligensen fanns med dig hela tiden, men du vågade inte riktigt släppa ut den i full blom, låta oss andra ta del av den. Du började studera IT och var även och praktiserade på vårt jobb. DU va bra, smart, men trodde inte på dig själv. Du hade en fantastisk kapacitet, men vi fick aldrig ta del av den fullt ut. Flera gånger när vi snackade ”Mot slutet” funderade jag många gånger om du fastnat i skoltiden i dina tankar. Det var så ofantligt många minnen du hade där det för min del va helt blankt. Du kunde älta det här fram och tillbaka, men aldrig prata om din framtid?

Det är rent fascinerande att få ha haft äran att ha dig som vän. Du kunde så fantastiskt mycket om vår bygd, kunde varenda namn på varenda liten bergsknöl, kunde flora och fauna utan och innan och kunde citera författare, dikter och limerickar från minnet. Du fick ju ett ryck och laborerade likt mig med en egen hemsida och laddade upp där med fantastiska bilder från dina äventyr i naturen, nu ligger dessa å skräpar i min dator faktiskt så jag kommer tillägna det här inlägget dig och dina bilder och hedra dig genom att lägga ut några stycken i alla fall.

Du är förlåten

Redan ett par år innan du försvann, förstod jag det var nåt som inte stod rätt till. Du hade redan tankar på att ta bort dig själv.  Jag visste det, jag gjorde vad jag kunde, vi gjorde vad vi kunde. Det gick inte. Vi kan inte klandra oss eller få detta ogjort. Du ville inte längre stå bakom gardinen och kolla ut genom fönstret, du ville ha frid, jag förlåter dig.

Dödförklaring

I tidningen har vi nu kunnat konstatera att anhöriga nu begär att du dödförklaras. Jag hoppas nu vi kan få frid i våra själar både som anhöriga och vänner.

Vila i frid vännen

Några av Nordans Bilder

Hjälp och stöd

Det finns idag hjälp och stöd för personer med suicidala tankar och psykisk ohälsa, jag vill passa på att tipsa om stöd och hjälp som faktiskt finns.

Mår du akut dåligt, ring 112
1177 har också bra tips här