Jag har prostatacancer

Jag har prostatacancer

Du har cancer säger överläkaren och tittar mig i ögonen. Jag tittar mig omkring i det spartanskt inredda rummet på kirurgen i Lycksele. Förutom frun finns det ingen fler där, inte bakom, inte bredvid. Shit, han tittar på mig, med allvarsam min. Det är inte ett skämt alltså, och det är jag han menar? Kommer jag dö nu? Och varför är det så jäkla varmt här inne…?

Vägen till undersökningen

I våras upplevde jag bekymmer, någon typ av trängande obehag i nedre regionerna. De va inte så att de va riktigt ont, utan mera som en obehagskänsla. Under sommaren fick jag dessutom bekymmer med ett finger, fick en knöl där som växte och till slut började göra ont. Jag tyckte jag samlat på mig tillräckligt med grejor så jag bokade tid med en doktor.

Tilläggas redan här så kan jag berätta att jag inte har några ”klassiska” symptom som urinkastningsbekymmer, täta toabesök, läckage eller annat konstigt…

Väl på vårdcentralen gjordes en snabb koll av fingret, men en utförligare koll av mina nedre regioner, inklusive koll av prostatan med därtill hörande sk PSA-test. Och då kom bollen i rullning…

Första provsvaret

Några dagar senare fick jag till svar att jag hade något förhöjd PSA och att jag skulle få en remiss till Lycksele för vidare kontroller. Fingret skulle för övrigt röntgas också.

Första besöket i Lycksele, biopsi

Det gick ett par veckor och jag fick ta ett nytt PSA-test, just innan jag åkte till Lycksele.

På plats i Lycksele fick jag redan på att jag hade ett värde på 13 ena provet och 14 det andra provet. Där togs beslut om att de skulle göra ett rekorderligt ultraljud samt biopsi. Biopsin kan man ju skriva en hel uppsats om, eller ett redigt blogginlägg. Jag nöjer mig med att skriva att det inte var en angenäm upplevelse…

Väntan

Några dagar senare damp det ned ett brev (som iofs uppdaterades flera gånger med nya brev) att jag var välkommen igen till Lycksele, denna gången med en anhörig?? Då blev det en månads väntan… som efter ett antal nya kallelser blev till två veckor istället. Vad ska man med en anhörig till om det inte är nåt? Vad är det om det inte är nåt? Har jag nåt skit ändå, vafan är det här? Visst snurrar tankarna. Det här är väl nåt ”gammgubbar” få? Tankarna snurrade en hel del under den här tiden. Frågor som bubblar upp till ytan mm. Men, det är ju bara att gilla läget som det så finurligt heter.

Beskedet

Framme i Lycksele igen. Vi möts av inte en utan tre personer, en läkare, en läkarstuderande samt en sköterska. Jahapp, detta ser inte bra ut typ.

Pang bom får jag beskedet när vi väl satt oss till rätta. Du har cancer, prostatacancer, 48 år gammal av medelsvår karaktär. Åtgärd bör ske inom kort och vi har två förslag på behandlingar. Det går att operera och det går att stråla. Här blir det av naturliga själ en hel del tomt i hjärnan, och tusen frågor som egentligen inte blir någon fråga, eller ja ett fåtal blir det ju förstås. Man blir som ställd, va ska man säga? Min expertis sträcker sig inte så långt, jag kan rätt mycket om IT, utan att skryta.. Men mannens fortplantningsorgan och fysiologin hur det ser ut på insidan med urinrör, prostata, pung, sädesledare och allt annat kräver ju onekligen uppdaterade biologilektioner..

Vi fick med oss en hel del papper förstås och en digital vårdplan aktiverades. Några frågor och svar senare fick vi åka hem och fundera på nästa steg.

Hemma

Så, det blir ju en del praktiskt att tänka på när man kommer hem. Tankar snurrar hit å dit. Hur ska man hantera detta? Jag har nu en diagnos – Prostatacancer. Information måste ske nu, men till vem och hur? Väldigt snabbt informerades familj och nära vänner. Efter det mina kollegor förstås och sedan mina fina kollegor på räddningstjänsten i Sorsele.

Efter ett tag tänkte jag, att det här är väl inget att hymla med så jag skrev även ett inlägg på Facebook. Jag vill vara öppen med det här. Det är inget att gömma och skämmas för tycker jag. Just ordet cancer är ju väldigt laddat fortfarande. Det är många som tror att en diagnos är lika med döden och många berättar inte, eller vill inte berätta för nära och kära om problemen. Jag respekterar naturligtvis sådana önskemål, men känner också att ju flera som är öppna med detta, ju flera kan vi även hjälpa och stötta i den här ”sjukdomen”.

Dö kommer vi alla att göra och många män dör med prostatacancer, men inte av prostatacancer. Så, jag försöker avdramatisera det här lite grann..

Nuläge

Damn, det gick lite snabbt där med biopsin. Av någon anledning så blev det ingen magnetröntgen gjord på mig vid tillfället för biopsin…. Det innebär att den måste göras i efterhand i stället. Tid för detta är nu inbokad och kommer att ske den 22a oktober. Efter det kommer jag få träffa läkare för att komma fram till vad dom vill göra med mig och vad jag tycker dom skulle göra med mig. Detta då utifrån dessa bilder som kommer tas på röntgen.

Då det gått en viss tid från diagnosen har det hunnit landa lite. Vissa sömnproblem finns av naturliga själ, men det känns bättre nu än tidigare. Kan fortsätta jobben vidare och de håller mig sysselsatt istället för att hålla på och älta saker fram å tillbaka. Jag känner mig trots allt frisk rent generellt. Mysko känningarna i region syd finns fortfarande kvar och är också under utredning.

Nytt PSA taget, ligger på 14,5.

Har dessutom fått remiss till handkirurg för den där ”fingerknutbensgrejen” jag jäklas med. Den känns dock lite sekundär i det här fallet.

När eventuell behandling kommer att ske lutar det åt sjukskrivning efteråt, men vi får se vad som händer helt enkelt. Att välja mellan robotkirurgi eller strålning är ju som pest eller kolera (blue or red pill // Matrix). Biverkningar finns ju vid båda alternativen och det enda jag vet med säkerhet är att jag inte kommer att bli samma människa som jag va innan behandlingen. (fast, jag misströstar inte, jag är inte samma människa idag som igår, t.ex är jag ju 24 timmar äldre)

och på tal om ålder…

Födelsedag snart!

Det är födelsedag om några dagar, kanske inte så märkvärdigt. På Prostatacancerförbundets hemsida hittade jag en fin grej, där man kan starta en insamling. Jag har gjort det för några dagar sedan och redan samlat ihop 3720kr till föreningen med mål på 5000. Känns ju jättekul att kunna bidra lite på det här sättet!

Jag vill verkligen tacka alla som redan lagt en slant till forskningen och uppmanar även dig som inte gjort det att göra det. Som du ser på länken bland dom som bidragit, kan du vara anonym likväl som att berätta vem du är. En femma eller en femhunding. Små bäckar du vet.

Om du har en slanting över så hittar du min insamling här -> https://insamling.prostatacancerforbundet.se/fundraisers/det-har-ar-pa-riktigt

Min önskan är nu att bli frisk, och den håller jag tummarna för.

Sen då

Sitter här å tänker att det ska bli skitkul sedan att få göra ett blogginlägg ”Fri från Cancer!”. Så trevligt att jag snart börjar med ett utkast! Dock är det ju en brokig väg tills jag är där, men då mina vänner, då får det väl bli fest!

Nice länkar

https://www.mustaschkampen.se/

https://prostatacancerforbundet.se/

niklas

    2 kommentarer

    Patrick Sjöberg Publicerat19:46 - 14 oktober, 2021

    Hej. Tråkigt besked. Håller tummar å tår att det går bra. Var stark å stå på er mot läkarvården så att ni får fortgång i det hela. Kram från ”styrkeledare” Patrick Sjöberg

    Inger Stenlund Publicerat19:58 - 14 oktober, 2021

    Så bra Niklas att du skriver om detta. Avdramatisera ordet cancer är så viktigt, för det är ju faktiskt så att det är långt fler som överlever sjukdomen än de som avlider.
    Forskning och därmed ändrade behandlingar… är otroligt betydelsefullt, men just här och nu önskar jag förstås att det kommer att gå bra för dig personligen!
    Styrkekram inför det som väntar, behandlingen är inte en ”barnlek” oavsett vilken det blir… 🤗

    Kommentarer inaktiverade.

    Kommentarer inaktiverade.