Jag är långt ifrån en expert på det talade och skrivna svenska språket, långt därifrån. Skolad som man är har man sedan dinosauriernas tid i Sverige lärt sig att ”skrivaihop”, viss grammatik och så vidare. De allra flesta av oss idag följer olika typer av sociala medier där man allt fler gånger får muttra tyst för sig själv hur det svenska språket allt mer missbrukas till den grad att svenskalärarna jag haft när ”dinosarna” va på topp snurrar runt i vredgad ilska innästlade i mumifierade trasor. Problemet är tystnaden och nu kommer det..
Språkpolisen
Jag kan faktiskt inte förstå hur man (jo även jag) dras till kommentarstrådar som en fluga till skit. Det går banne mig inte att hålla sig. I synnerhet om huvudinlägget handlar om saker där det finns en pågående polariserad debatt omkring. Fast iofs kan det också räcka med ett skönhetsingrepp, eller något liknande. Om inlägget då har ett stavfel eller för den delen en ”sär skrivning” så är det som om elden redan är lös, då brakar det igång. Då kommer dom, språkpoliserna, likväl som språkpolisjägarna!
Det är här det lilla dilemmat kommer. Det som gör att vårt skrivna språk misshandlas på nätet utan att någon står upp för det. Det är nämligen så att jag råkade kliva i fallgropen en gång. Att påpeka en särskrivning i ett inlägg på Facebook. Det skulle jag inte ha gjort, eller skulle jag det ändå?
Det som händer är omvänd psykologi känns det som. En person skriver, kanske till och med ett inlägg som jag håller med om och tycker är vettigt. Jag, (person av ordning) påpekar snällt med en kommentar att kära X, du har särskrivit och det heter faktiskt pellejöns och inte pelle jöns, typ. Gissa vad som händer?
Saurons öga vänder sig mot mig då mobben kommer. Det blir en massa fokus på den ”negativa?” kommentaren att jag minsann kan skrolla vidare, eller inte haka upp mig på småsaker. Alla fattar ändå vad trådstartaren menar osv. Detta är ett sätt att tysta språkpoliser, synnerligen effektivt. Efter dessa skriftligt verbala påhopp på mitt lilla påpekande har jag inte längre agerat språkpolis i kommentarsfält. Just av den anledningen att jag själv inte vill bli påhoppad och nedtrampad i skiten också. Numera sitter jag snarare och skrollar ner i kommentarsfält i hopp om att en modig språkpolis faktiskt tar ställning och påpekar detta, då kan jag pusta ut. (men noterar ofta att språkpolisen många gånger får sig en hurring eller två)
Skönt eller hur, då kan vi gå vidare, eller?
Nej.
Det kan vi inte och jag inser det nu. I takt med språkpolisernas tynande tillvaro på nätet får ”dem-skrivarna” (jodå, dem finns överallt) och sär-aporna allt mera plats i etern, så även ”engelskifieringen” vilket i förlängningen sabbar och förfular vårt fina svenska språkarv till nåt ”anglifierat” särspråk som gen-x får problem att hantera utan ofrivillig blodtryckshöjning. Vi måste låta språkpoliser finnas och även tåla att tillrättaläggas. Om artiklar skrivs med korrekt svenska och saker och ting ersätts på ett mera korrekt sätt, kanske flera lär sig hur språket ska vara och se ut, istället för tvärt om, ”-det är ok och alla fattar ändå-grejen”. Stå upp får språkpoliserna om du ser dom!
Huvudproblemet
Om vi börjar med att tysta dom som säger till om felstavningar och språk är (jo, det är ju normalt väldigt kloka människor detta) det fara å färde för mänskligheten. Detta för att allt färre människor bakom tangentborden vågar kommentera om man i själ och hjärta anser någonting är fel, stort som litet. Att ta diskussioner på nätet, och i synnerhet i kommentarstrådar har numera blivit kaotiska strider som normalbegåvade till intellektuella människor numera drar sig ifrån att över huvud taget ge sig in i. Man orkar inte just pga personliga påhopp och foliehattar som oavsett sakliga argument faktiskt lever i sin bubbla.
Då är slurven kvar, de med felstavningar, särskrivningar och tron att jorden är platt för man häller vatten på en boll och ser att det rinner av -typerna. Den här grupperingen tvekar inte att härja bland kommentarsfälten och göra livet obehagligt för många, och framförallt de mysigaste som finns för dessa, terrorisera språkpoliserna.
Sista reflektionerna
Till sist är det väl värt att notera att allt fler yrken har utlandsklingande titlar, så till den grad att jag blir förvirrad. Det är förstås ett steg åt fel håll också, törs vi eller vågar vi inte använda vårt fina språk längre? Vet alla vad dessa titlar betyder som slutar på -manager tex?
Officepaketet med Word i spetsen samt även rättstavningskontrollen i min webbläsare stryker många gånger under text där jag skrivit ett långt ord som kontrollen tycker ska särskrivas. Detta är andra delen i blodtryckshöjande aktiviteter som finns. Hur ska då ungdomarna kunna skriva redig svenska framöver då till och med rättstavningsprogrammen förvirrar dom?
Var det bättre förr ändå?
//Surgubben