Det har nu gått ett år sedan jag opererade bort prostatan via en assisterad robotoperation. Det har verkligen varit en berg och dalbana detta efteråt. Man har aldrig förstått egentligen innebörden av att dra på sig en släng av cancer. Det är ju sånt som ”gammfolke” får just innan dom dör. Inte en nyss fyllda 48-åring, va?

Men jo.

Så är det ju. Det här drabbar män i alla åldrar. Det som är så jobbigt är ju att det inte syns på utsidan eller känns på insidan. Nåväl, det kändes ju faktiskt för mig på insidan. Jag har varit lur på länge att något faktiskt inte stod rätt till där, men att fundera och grubbla till att verkligen söka vård, som man är ett stort steg.

I backspegeln

Det är väl aldrig lätt att spå i framtiden, det har jag förstått vid det här laget. Dessutom är vi människor så oerhört olika och även svarar olika på cancerbehandlingar. Under året som gått, dels före operationen, men även efter den har jag läst på mera om cancerformen, men även bekantat mig och digitalt träffat flera olycksbröder inom samma gebit. (jovars, även träffat några irl också)

Jag hade som jag känner inget val. Cancern var nära ta sig utanför körteln och sprida sig snabbt och alternativen va strålning eller operation, som jag fick äran att själv välja behandlingsmetod för. På så vis är läkarkonsten lite finurlig. Då de påstår att i mitt fall va båda behandlingsmetoderna minst lika bra, ålägges jag som patient valet att välja metod. Smart va? Då kan jag inte komma i efterhand och säga, men hallå, de där gick ju inte så bra, varför fick jag inte den andra behandlingsmetoden?…

Jag var ju (lite överdrivet nu) nära döden efter operationen. Kändes det som. I papperna innan fick man läsa jag kunde åka hem dagen efter.. Men så var det som bekant inte, jag var rätt illa däran första veckan och har nog aldrig känt mig så usel, ever. Andra bröder jag varit i kontakt med som gjort samma resa har förstås då fått åka hem dagen efter, men en fick en hjärtinfarkt efter en månad och en annan fick sakta ökande PSA-värden efteråt, en tredje blev ”som vanligt” efter en månad. Vi är som sagt… olika och får olika effekt av till synes samma behandling.

När jag får höra och läsa om andras cancerresa känns min ändå förvånansvärt lätt. Det är just detta med att det tydligen alltid finns dom som har det värre. Empatiskt uppfostrad som man är inser jag ju fakta att fan i gatan hade det kunnat gå bra mycket värre… samtidigt som jag sneglar på jämnåriga friska män och inser att dom har de bra dom, men kanske nåt annat jäkla bekymmer som inte syns på utsidan istället??

Vet ni att det finns män som inte tar sig ut utanför huset för dom riskerar att kissa ner sig, eller ännu värre, inte kunna hålla sig för nummer två, det bara sköljer igenom? Relativt unga arbetsföra män… Det finns karlar som när dom känner det trycker på har 15 sekunder på sig att hitta en toalett. De har inget liv, de ser ingen framtid, bara hopplöshetens mörker. Jag förstår mycket väl vad dessa herrar går igenom. Mycket väl. Det finns män som nästan skrumpnar ihop av smärtor där skiten sprider sig okontrollerat bland annat till skelettet.

Det finns förtvivlade anhöriga som är hemma med sina makar/fäder och hjälper till med detta, underlivshygienen och medicineringen. Det finns så många som har det så jobbigt. Fy fan.

Så, ett krafttag för prostatascanning för alla män senast i 50-årsåldern är jätteviktig för att förhindra att fler män hamnar i detta mörker som plötsligt kan komma.

För min del, skiten är iaf borta, påstår dom. Lider fortfarande av konsekvenserna av ingreppet, men det blir faktiskt sakta men säkert bättre. Är du intresserad så finns det dokument kring detta så jag går inte in på detaljer.

Genom vindrutan – framåt

Den här månaden är det mustaschkampen återigen. Där prostatacancer uppmärksammas lite extra och där insamling till forskningen brukar försöka dra in lite stålar. Innan operationen tog jag en bild på blå musche som du ser här nedan, för att uppmärksamma kampanjen. Då det är lika aktuellt nu så är det väl bara fortsätta uppmärksamma detta. Det finns mycket kvar att göra här.

Under den här månaden kommer jag göra ett nytt PSA-test. Detta följs upp en gång i kvartalet just nu. Hittills har det inte visat någon ökning vilket är kanoners. Jag lever, jag tittar framåt, det här blir nog bra det ska du se!

Och ja just det. Förra året hade jag planerat att åka på Norrländska skäggmästerskapen i november, jag landade på operationsbordet då istället. I år minsann, har jag återigen bokat in mig där. Inget kan stoppa mig nu från att delta, hoppas jag! Jag hoppas också det blir en massa skojiga bilder därifrån jag kan dela med mig av på bloggen. Efter det, närmar sig ju Julen och då hoppas jag ni håller ögonen öppna, ty jag vet Tomten är på väg!