Post operation

Då jag öppet berättat och skrivit om hur det var med min cancerresa, känns det onekligen som att jag också måste fylla på med hur det gick med operationen och hur läget är idag.

Nuläge

Jag är numera friskförklarad, men har fortfarande vissa biverkningar från operationen som förstås påverkar vardagen en hel del, i synnerhet viss inkontinens, som tur är blir allt bättre. Enligt överläkare kan man inte se någon spridning från prostata (som numera är borta, också ett sätt att banta) till resten av kroppen. Mitt PSA-värde är obefintligt och kommer att följas under flera år framåt, jag mår faktiskt under omständigheterna rätt bra. Tydligen upptäcktes min cancer i någorlunda tid och det gick att åtgärda, om än rätt brutalt kan man tycka. Så hur var det då, operationen….?

Som jag skrev i inlägget innan operationen är det ju i praktiken som att hoppa och man vet inte hur det går längre, här är fortsättningen…

Inskriven på hotellet

Dagen innan operation fick jag åka ner till Umeå och skriva in mig på hotell björken, käkade med lillasyster och familj, en rejäl pizza för att fylla på energiförrådet och hamnade sedan på rummet. Hade fått instruktioner om tvagning och tvättning, så jag fick ju till att börja med raka ner muschen rejält så att narkosen skulle fungera tillfredsställande. Sen en himla massa tvätt och dusch, en orolig sömn på det och sedan upp tidigt på morgonen för att tvätta sig ännu mera! Det blev inte många timmars sömn den natten, men å andra sidan så skulle jag ju sövas och sova ännu mera sedan.

På morgonen blev det dags för frukost som bestod av ett par glas vatten, sen var det att checka ut, lulla över på sjukan och irra sig iväg till inskrivningen där.

Operationsavdelningen

Här hittade jag till slut ett par goa snälla sjuksköterskor som visade mig till mitt rum, där jag kunde lämna mina prylar. Dom drog verkligen inte ut på tiden. Fick slita av mig kläderna och ta på mig nån typ av operationsskynke och lägga mig i sängen. Det tog ca 20 minuter, sen kom en vänlig transportör i röd tröja och rullade iväg sängen längst ändlösa korridorer på NUS. Ju närmare op vi kom desto mera spännande personer fick man se, de hade allt mera skyddsutrustning på sig, tills jag slut hamnade i nån typ av rymdskepp kändes det som. Det surrade av maskiner, ljus överallt, grönt tyg och en RALP-maskin jag skulle lägga mig under.. Det är alltså en robotassisterad titthålsoperationsapparat typ.. Jag såg armarna och motorerna ovanför dessa och visste där å då att dom där ska in i magen på mig, alla sex… och där ska jag ligga bakåtlutad i ca 30 graders lutning…

Jag fick kliva av sjuksängen och lägga mig på operationsbordet, en av de få tankar jag hade då va, jisses, måste se till att lägga mig så bekvämt som möjligt, det här kan göra ont sen… och att det surrade av alla ”spaceade” rymdprylar man såg där, och att det va varmt som tusan där….

Smack, hade jag armarna ut som Jesus på korset och fullt med folk omkring mig. Dom gjorde infarter på båda armarna som kunde behövas. Sen böjde sig narkosläkaren över mig log och sa att nu får jag en mask över ansiktet som jag ska andas i, och att jag kommer bli sömnig… Jojo, tänkte jag, nog ska ja hålla mig vak………..

Min säng

PostOp

…Trodde jag. De va totalt omöjligt att va vaken, jag slockna förstås på en gång. Och vaknade lika snabbt tyckte jag. Men nu jävlar va det ont. I krigszonen va jag tydligen, PostOp. Förkortningen där alla hamnar efter operation, PostOperation. Vi va ett helt gäng patienter i ett rum, med olika typer av operationer vi genomgått. Det är som så svårt att förklara, alla människor, allt ljud, maskiner, folk som skrek, spring, halvt organiserat kaos…

Jag hade ont, det ska jag verkligen inte sticka under stolen med. Hoppet gick bra, landningen sådär. Tack och lov finns det fina sjuksköterskor och undersköterskor och läkare förstås, som dygnet runt jobbar i den här krigszonen. Trots mitt omtöcknade tillstånd där, måste jag säga att jag blev mycket imponerad över deras arbete, tålamod och sätt att ta sig an alla patienters behov.

Jag hade bekymmer att syresätta mig själv. Jag kunde inte djupandas, gjorde så förbannat ont att dra åt sig andan, fått kateter och dränage, en slang med blod som rann ut ur magen på mig, va fan va detta?

Morfin och smärtstillande gavs av och till, en gång så det till och med började pipa i öronen, det var bra köra med helt enkelt. Fick en blödning i magen och hade sen feber så jag fick lite antibiotika också. Mitt i natten blev det en akut mr för att checka att det inte va nå knas i magen. Att man kan åka hem dagen efter va minsann rent ut sagt omöjligt, jag kunde ju knappt andas.. så tydligen går dessa operationer faktiskt lite olika beroende på person, förutsättningar och kompetensen på robotoperatören…

Nåväl, det var jävligaste jävligheten i ca 2 dagar, sen blev det förstås långsamt bättre. Klev på en våg där dag tre postop, hade gått upp 5 kg, de va mysko, antagligen en massa vätska i kroppen.. Benen kändes som ett par stockar. Det som förvånade mig en natt var all denna kolsyra eller vad dom nu pumpade upp kroppen med. Magen blev verkligen som en ballong, men den här bubbelplasten i kroppen fanns i halsen och i benen också, det knastrade och knakade när man rörde på lemmarna, högst konstig känsla.

Jag hade nån konstig dröm där jag drömde om att jag drunknade och elefanter som sprang i snön. Då var det hjärtat jag hörde som va elefanterna och bubblorna jag hörde då jag andades var alla dessa bubblor i kroppen och lungorna. Jag fick en ”pipa” att jobba med och blåsa i eftersom jag fortsatte ha problem med att syresätta mig. Jag fick även två påsar blod pga blödningen i magen och jättelågt blodvärde. Men efter alla om och men, så fick jag åka hemöver efter 4 dagar. Resan hem va fanimig inte trevlig. 26 mil i bil, med kateter och opererad mage, fy fabian vilken plåga. Väl hemma blev det soffläge modell, hela tiden…

jag i sängen postop
Flätat skägget för ändamålet, lullig av mediciner…

Efter några dagar dök dom upp, blåmärkena. Som visade att pinnarna där från roboten verkligen rört om grejer där i magen. Här på bilden nedan kan man se hur sidan såg ut ett tag. Man ser dessutom hur svullen hela magen är. Har klippt bilden litet för känsliga webbplatsbesökare. De nedre regionerna va åxå blåsvarta 🙂

Vänster sida magen blåmärke
Vänstra sidan av magen såg ut så här i början, samma på högra. blåmärket blev lite fetare till slut innan det gav med sig.

Kampen tillbaka

Det tar förstås ett tag för kroppen att hämta sig efter en sån här operation. Mycket saker är rört om i magen. Urinblåsan har fått sig en törn, urinröret kapades ju och prostatan som fungerar som en ventil för oss karlar är ju borta. Den måste ersättas av… muskler, nåt som kvinnor föds med och karlar, ja, vi har dom ju, men varför använda nåt som inte behövs typ.. Så, jag har fått kämpa varje dag med knipövningar för att få tillbaka hållet och kunna hejda urinflödet att komma, när det inte ska komma. Det är frustrerande, som med all annan rehabträning, så oerhört tråkigt, men faktum kära grabbar, det ger effekt. För en del snabbt, för andra långsammare. Men det hjälper och gör till slut att vi kan få leva ett drägligt liv trots ingreppet.

Nu är jag som sagt tillbaka i både arbete och rörlighet, även om en viss stelhet fortfarande finns kvar så känns det ändå skönt att fått ta bort skiten och fått bekräftelse på att det är borta i alla fall tills vidare.

Slut tills vidare

Det här var ju min resa, jag har förstått att alla cancerresor ser olika ut. Helt olika. Därför är det förstår jag nu så svårt för sjukvården att ge enhetliga svar på alla patienters frågor kring deras problem.

Jag har också noterat att generell prostatacancerscreening är på gång i våra regioner. Det är bra, tänk vad pengar och lidande vi kan spara om män får fara och göra lite checkups på detta. Det är så ofantligt onödigt om det går för långt. Även om man inte dör så är ju behandlingen allt aggressivare ju argare din cancer är, och därmed även eventuella biverkningar. För min del är detta slut, i alla fall tills vidare.

4 svar på “Post operation

  1. Svärmor säger:

    Så himla bra berättat Niklas. Du har talang för det skrivna ordet. Verkligen. Vi är så glada att det ändå mitt i allt elände har gått så bra.👍👍💕💕

  2. Inger säger:

    Tack för infon…
    Och jag är så glad att det gick bra… trots alla komplikationer 🙈😊🤗

  3. Fredric säger:

    Skönt att allt ändå verkar gått bra, krya på dig. Hoppas verkligen att möjlighet till screening blir verklighet överallt snart.
    Vi har en väldigt bra sjukvård här i landet speciellt när man kommit så långt som till specialist klinikerna på våra sjukhus.

  4. Pekka Larsson säger:

    Hade inte samma ”tur ” som dej.Skulle åxå få åka hem dagen efter op (2020)men mina värden var lite höga så jag blev kvar som tur va…dag 3 sprack stygnen mellan blåsan å urinröret och urin m.m tog sig en resa ut i magen och slog ut båda mina njurar,den smärtan….
    Vaknade upp med 9 drenage från magen å njurarna och blev kvar i 17 dygn innan jag fick hälsa på familjen. Nu har mitt psa varit omätbart tills i våras då det börjat stiga så nu väntar strålning…
    Tack för att du delat med dej av din resa och jag håller tummarna för att du
    mår bra och att du slipper elendet.
    Mvh
    Pekka

Kommentarer är stängda.